klassisk musik och dinosaurier

Ända sedan jag var liten har jag närt en förkärlek till saker som kanske inte direkt kan sägas vara karaktäristiska för ett barn; Tchaikovsky, Charles Chaplin och arkeologi. Vilket får mig att tänka att jag kanske har levt mitt liv bakänges, likt Benjamin Button fast i hjärnan, om ni fattar. Jag har ett drag i mig av att göra saker baklänges: bli fjortis under en kort period innan jag ens fyllde tonåring. Bli utbränd av skolarbete innan jag ens började gymnasiet. Spendera gymnasietiden i förhållande när alla andra rumlade runt och gjorde annat.

Inte för att jag vill ändra på något jag har gjort, jag står för mina erfarenheter, allt jag har gjort har jag ju ändå valt,

men

just nu känns det som om jag lever rena rama medelålderslivet (vilket jag trivs med) och det känns bara så tvärtemot alla andra i min ålder.

prata sig hes

idag har jag suttit på kafeér runtomkring stockholm och pratat med mina vänner,
det här med att somna innan klockan 12 på vardagar och vakna klockan åtta har visat sig vara en nyttig sak. en bra sak.

så fine om mitt liv just nu innehåller lika mycket känslorstormar och kärleksdramer som rustas produktkatalog framkallar.

det är okej,

för jag bygger mig just nu.
jag bygger mitt liv.
jag bygger mina nya vanor,
och försöker skräpa gamla dåliga.

...

så skulle jag gärna vilja att det kändes hela tiden varje minut av dagarna som sniglar sig fram till solen och sommaren kommer. men så känns det inte alltid.

så känns det inte när jag loggar in på hatsidan och ser att X har skickat mejl och skriver att jo det är bra vädret är underbart vi bor i en stor stor lägenhet kommer du ner snart? du kommer väl ned puss och kram

jag vill ju åka ned

det vill jag verkligen

men

så tänker jag;

är det verkligen så klokt?
kommer det verkligen leda till något bra?
kan jag klara av det?

men å andra sidan

så saknar jag honom

skit

mycket

kan jag verkligen se tillbaka på det här längre fram och känna att jag lät den här chansen eller tillfället eller vad man nu ska kalla det, gå ur händerna på mig? är det kanske dags att jag stänger av storhjärnan lite och går på känslan, på instinkten? och ser vad som händer, lever lite utan att planera stegen jag tar

jag vet inte
vad jag vet är

att jag flyttar till andra sidan jorden i höst,

och innan det

vill jag åka ned till X

nya facebook

alltså fyfan vad man ändå tvingas se i dessa teknikens dagar. det är inte okej, det är INTE okej!

nya facebook måste ju vara det vidrigaste som mankind någonsin har tänkt ut,

för vem vill se I REALTID precis ALLTING som sitt ex pysslar med på internet?

jag vill inte se att han har det skitkul därnere med "homies" och "bitches"

jag
vill
inte
veta

så varför måste du visa det för mig internet?
i thought we were friends?

nu helt plötsligt har min hjärna gått igång på vad han gör, vem han umgås med, hur han mår, vilka unga söta 18-åriga brudar han hånglar med den här gången,

det är inte rättvist

det är inte rättvist att han tvingar mig nära precis innan han åker härifrån, det är inte rättvist.

det är fan snudd på tortyr

att få kläm på måndagar

det ligger något väldigt hårt och jobbigt över måndagar. vilket ju känns lite tråkigt; jag vill gärna leva efter devisen att alla dagar är bra dagar (det är en jävligt svårt motto att försöka leva efter), men jag får liksom inte riktigt kläm på det här med måndagar,

det betyder ju förstås inte att jag inte försöker; skam den som ger sig. Nu ska jag plocka ut alla kassar med utrensade kläder, byta sängkläder och testa hemmayoga.

imorgon ska jag försöka se hur jag löser problematiken med att skrapa ihop 6000 kr till maj månad, ideér någon?

att gå in i fas två

jag är mycket väl medveten om att jag lever i förnekelse och att smärtan i bröstet inte riktigt är stress utan något mer känslorelaterat,

men

jag vet också att det inte går. att det är så många saker som inte går, och att jag har lovat mig själv att sätta mig i första rummet. att inte låta mitt liv kretsa kring mina kärleksrelationer.

kärleken ska ju vara kryddan,
inte kärnan, inte själva skälet till att jag finns. För om jag låter det bli det, så kommer marken försvinna under fötterna varje gång det går åt pipan, och så ska det inte vara.

så nu börjar fas två av livet efter X; fasen då jag förbereder inför min utlandsflytt, skaffar nya vänner, umgås och reser. Fas två står för att ta hand om mig själv, träna mera, äta nyttigt, inte dricka alkohol om jag verkligen inte vill det (det går ju tydligen att festa utan alkohol, who knew).

Fas två står inte för kärleken,
för kärleken sitter i spanien och badar fötterna i ett salt hav som snart går att simma i,

och där kan han gott sitta

tills han har blivit sig själv igen

bryt ihop och gå vidare

"jag kommer att sakna dig"

"... jag kommer att sakna dig med"

"..."

"..."

"eh.. hejdå'rå"

"ah.."

"hejdå"

övermod/ att säga hejdå

Vi möts på min gata.

Gatan som har sett oss födas; nykärshånglande mot väggar, med frusna fötter och glada hjärtan.
Gatan som sett oss dö; allvarliga miner och överlämnande av två och ett halvt år tillsammans; mitt gråtstrimmande ansikte och X som inte tog in smärtan. Då.

Gatan som nu ser oss mötas;
Han i rufsigt hår med lilla leendet på läpparna. Den lugna vanken när han går.
Mig invirad i alla möjliga kläder, kisandes efter att ha glömt kontaktlinsena.

Där möts vi

en snabb kram
nervös

orden bubblar fram, sakta till en början sen mer av sig själv. Vi sätter oss på ett fik, lite konfunderade. en minnesbild från senaste gången vi träffades hastar förbi, jag hinner tänka "han såg mig naken" innan jag blir generad och tar en klunk té.

det känns bra. avslappnat.

ibland nästan för avslappnat; som att ingenting alls har hänt under 7 månader av icke-oss. Ibland kommer jag på mig själv med att nästan ta tag i hans hand när vi går södergatorna fram. nästan.

när vi går upp på skanstulls tunnelbaneperrong ekar minnena och jag ser oss för länge sen när vi trötta väntar på tåget ut till honom; jag sitter på den röda brandslangsförvaringen; han står nedanför med huvudet i mina armar-

minnen som gör ont,
även fast dom ekar.

inne i stan går vi bredvid varandra som vänner gör. Även fast vi dunsar i varandra lite då och då, kanske som före detta älskare?

en tur i affärer runt city. jag är trött och har mensvärk, vill köpa godis. men följer honom ändå till alla affärer,

det ligger avsked i luften

fast det pratar vi inte om
inte så mycket iallafall, mest i generella ordalag; om hur varmt det kommer vara. hur avundsjuk jag är.

istället för att be varandra om mer tid, istället för att be den andra stanna kvar, så lunkar vi i tyst takt mot tunnelbanan. Tåget kommer alldeles för snabbt och allting ekar gamla minnen igen.

istället blir den en snabb avskedskram i en fullsmockad vagn;
han ler det där sneda leendet som jag inte minns innebörden av,
jag stapplar ut, förvirrad och melankolisk och hinner precis vända mig om för ett sista ögonkast innan tåget lämnar perrongen,

hejdå

nu ses vi inte mer på ett tag,

det känns mer än vad jag trodde

(fan)

störande

det stör mig att, igår, när jag skickade sms till X för att säga att vi inte kunde ses eftersom jag är sjuk, så får jag ett svar i stil med:

nej, jag kunde ändå inte för jag ska på konsert

jasså?

konstigt då att du inte ens har nämnt det dom tidigare gångerna vi har språkats. Utan varje gång som jag har sagt "ja, det var väl på lördag som vi skulle ses" eller något åt det hållet så har du bara "ja, precis. fika fika"

det är sånt här som får mig att bli rädd för dig. för jag vet inte alls hur du funkar. jag menar, om jag hade ringt dig frisk och kry och sagt "jepp, så när ses vi då?" hade du då skitit i våra planer och förstört min kväll genom ett "nej, jag ska på konsert" då?

eller är hela konsert-grejen något du använder för att demonstrera att "jag sitter minsann inte och väntar på dig"? är det för att visa att du har ett LIV, för att du KAN?

jag vet inte

men det känns svårt
och konstigt

för vi brukade kunna kommunicera med varandra rakt ut?

(eller kunde vi verkligen det?
nu minns jag flertalet gånger där jag fått dra ur dig saker, gånger när du varit rädd för att vara ärlig så lögner så vita ljug som inte spelar någon roll men som gör mig galen.)

finns ingenting som jag hatar så mycket som folk som ljuger

borde

borde plugga

men istället;

-spionerar jag på mina grannar
-lyssnar på klassiska musikstycken från filmer (titanic, sagan om ringen etc)
-snokar folk på facebook och förundras över hur vissa människor verkligen växer i sina utseenden

aggro

slog precis i armbågen i en dörrjävel
blev så arg att jag sparkade till skiten

mår inte bra av att vara inomhus för länge tror jag

nattens sista

av underbara jan stenmark såklart

summan av kardemumman

Eftersom jag har varit sjuk och hemmaliggande de två senaste dagarna så har jag positionerat mig i soffan med ett täcke och kollat en del på tv. Och det här har jag kommit fram till efter X antal tittade timmar:

det som sänds är (för det mesta)

ren skit

vilket kanske inte kommer som en så stor chock för någon utom mig själv men, hur FAN kan svenska folket bänka sig fredagkvällar och kolla på den här skiten? Hur kan så många människor sätta sig framför tv:n och titta på Let's Dance? Jag menar det programet måste vara den mest iq-befriade produktion som jag någonsin har tittat på?

allt ifrån programledarnas dåliga skämt till produktplaceringen (som är så vidrigt dåligt gjort att jag rodnar). VAFAN liksom.

jag tänkte ändå att det var ett helt okej program- tills jag såg det?
vettefan, men komigen tv4. Ni har alla medel för att göra bra tv;
varför blir det så dåligt?

zappade över till ettan och kollade på Skavlan
kändes som att byta dimension

nu blir det fredagsfilm;

på min dator!

ont

ont i halsen
ont i huvudet

ont ont ont ont i jävlar livet vafan

oh! en sak till

har ni ingenting att göra så tycker jag att ni borde kolla på den här filmen
för den är fruktansvärt bra

och om du ser den;
släng gärna in ett ord om vad du tyckte

en ynk

jag kan inte bo i det här landet vintertid. and that´s that. att bli reumatism av kylan håller liksom inte, lika lite som att immunförsvaret åker i backen och alla bakterier sätter sig i mitt trumfkort (halsen/rösten). ta slut någon gång marsjävel, jag orkar inte dig.

istället går jag runt och dagdrömmer om början av juni, spela fotboll med kompisar och dricka öl utomhus.

not livin' the dream
but
livin' in the dream

fetdräkt

jag är pms-ig, fetdräkten är på. Allting känns irriterande och jag är ljudkänsligare än någonsin. Stör på hur folk andas, hur det låter när dom tuggar, allt ALLT är jobbigt. Proven och uppgifterna bara haglar in och skrivandet och kreativiteten finns liksom inte där. trots att alla väntar sig det.

sen ringer X och bara maler och maler i samma gamla cirklar om att han känner sig nere i sitt liv och bla bla bla och

inte nu!

det visar sig att bruden som han har på/avat lite med tydligen var en hemsk människa
jag tycker synd om honom
samtidigt som jag inte orkar bry mig

nu blir det indiskt

helgen var kul men jag känner mig ändå inte riktigt nöjd

i hela fyra dagar har jag umgåtts med underbara människor. alltifrån bästa vännen hemkommen från en ny kontinent till teateraporna jag skapar med till bekanta som jag vill lära känna bättre.

men

...

jag vet inte hur alla ni tänker
men jag tänker

att om man lägger fram sanningen, erbjuder den till en annan människa, då måste ju ansvaret ligga på den andra personen?

med andra ord

om jag berättar för ett tidigare ragg (som jag avvisat på ett lite klumpigt vis) att jag inte är ute efter ett förhållande och att jag inte orkar dramatik och panik just nu
och han sen kysser mig,

då borde han ju ha fattat att han bara kan få vad jag ger

eller hur?

så tänker jag helt logiskt om det hela. Men sen så finns det något i bakhuvudet som säger att han kanske gillar mig mer än vad jag gillar honom, även fast han inte har sagt något om det, och att det då borde vara mitt ansvar

fast

äsch

han har mitt nummer (inte vice versa) så det är ändå out of my hands
lika bra så

för jag bryr mig inte riktigt

alltså jag bryr mig ju,
men jag bryr mig inte

inte på samma sätt som jag bryr mig att X snart kommer att flytta ifrån det här landet. och hur mycket jag bryr mig om det känns bäst att inte forska allt för mycket i.