övermod/ att säga hejdå

Vi möts på min gata.

Gatan som har sett oss födas; nykärshånglande mot väggar, med frusna fötter och glada hjärtan.
Gatan som sett oss dö; allvarliga miner och överlämnande av två och ett halvt år tillsammans; mitt gråtstrimmande ansikte och X som inte tog in smärtan. Då.

Gatan som nu ser oss mötas;
Han i rufsigt hår med lilla leendet på läpparna. Den lugna vanken när han går.
Mig invirad i alla möjliga kläder, kisandes efter att ha glömt kontaktlinsena.

Där möts vi

en snabb kram
nervös

orden bubblar fram, sakta till en början sen mer av sig själv. Vi sätter oss på ett fik, lite konfunderade. en minnesbild från senaste gången vi träffades hastar förbi, jag hinner tänka "han såg mig naken" innan jag blir generad och tar en klunk té.

det känns bra. avslappnat.

ibland nästan för avslappnat; som att ingenting alls har hänt under 7 månader av icke-oss. Ibland kommer jag på mig själv med att nästan ta tag i hans hand när vi går södergatorna fram. nästan.

när vi går upp på skanstulls tunnelbaneperrong ekar minnena och jag ser oss för länge sen när vi trötta väntar på tåget ut till honom; jag sitter på den röda brandslangsförvaringen; han står nedanför med huvudet i mina armar-

minnen som gör ont,
även fast dom ekar.

inne i stan går vi bredvid varandra som vänner gör. Även fast vi dunsar i varandra lite då och då, kanske som före detta älskare?

en tur i affärer runt city. jag är trött och har mensvärk, vill köpa godis. men följer honom ändå till alla affärer,

det ligger avsked i luften

fast det pratar vi inte om
inte så mycket iallafall, mest i generella ordalag; om hur varmt det kommer vara. hur avundsjuk jag är.

istället för att be varandra om mer tid, istället för att be den andra stanna kvar, så lunkar vi i tyst takt mot tunnelbanan. Tåget kommer alldeles för snabbt och allting ekar gamla minnen igen.

istället blir den en snabb avskedskram i en fullsmockad vagn;
han ler det där sneda leendet som jag inte minns innebörden av,
jag stapplar ut, förvirrad och melankolisk och hinner precis vända mig om för ett sista ögonkast innan tåget lämnar perrongen,

hejdå

nu ses vi inte mer på ett tag,

det känns mer än vad jag trodde

(fan)