blörgh

har precis ångestätit lite ostbågar till frukost av ingen anledning. det var äckligt och nu mår jag lite illa

gillar inte ens ostbågar

onsdagsbitter

jag tror att en annan anledning till varför jag längtar bort så mycket just nu är för att om jag ska bo här just nu, om jag ska finnas i Stockholm så kommer jag aldrig att få mitt Lyckliga Slut som Världens Bästa Mio har fått. Och jag vill så gärna ha det.

Någon har sagt någon gång att
"Good things will come to good people"

men det stämmer inte!

jag kan ägna tio minuter på internet och klicka runt på 10 olika bloggar med underbart bra människor som kämpar med sina liv och som inte har "good things". Så jag undrar vafan det beror på. Varför kommer inte goda saker till goda människor?

Jag tror att mitt problem i grund och botten beror på att jag har någon bergsfast insikt om att det är tvärtom- när det gäller mig iallafall. Att bra saker kommer inte komma till mig, oavsett om jag är bra eller dålig eller mittimellan.

Och det har ingenting med dåligt självförtroende eller någonting sånt att göra,
jag tror bara inte att det kommer hända. Andra människor får sagoslut, jag får det inte. för sånt händer bara inte mig.

men

åh vad jag vill att det ska hända mig

så därför längtar jag bort bort bort
till en plats där jag kan träffa någon som händer mig

fettisdagen

jag längtar bort. väldigt mycket, hela tiden. Jag längtar till efter sommaren när jag äntligen flyttar till Japan. Jag längtar till våren, jag längtar till sommaren, jag längtar till Boston, jag längtar bort.

Den här årstiden håller på att dra ned mig till botten av en mörk sjö där ingenting tränger igenom. Ringarna under ögonen blir mörkare, hyn ljusare och även fast jag sover som jag ska så känner jag mig alltid, alltid trött. Jag hoppas på att livskraften kommer tillbaka på fredag, eller kanske imorgon alla redan. Då träffar jag min bästa B som har återvänt. Och så kommer det pengar imorrn. Och sushi. Imorgon blir nog en bra dag om jag tänker efter.

Idag ringde X när jag satt och pluggade.

Out of the Blue som alltid.

Ville prata lite bara.

Påminner mig om att han åker tillbaka till Staden där vi bodde tillsammans, i Landet som vi båda älskar om tre och en halv vecka. Jag försöker skjuta det ifrån mig. Jag hör att han saknar mig. Och jag saknar honom också. Ibland. Men. Det räcker inte. Och eftersom det inte räcker så måste det vara på det här viset.

Men jag hatar att han hela tiden pushar för att se om jag fortfarande bryr mig. För att se om jag känner någonting när han petar i nyläkta sår.

Som när vi pratar om han avskedsfest och han säger att "jamen, du vet att Tjejen kommer att vara där va? Alltså, bara så att du vet"

tjejen. bruden som han inte är kär i (vilket han har erkänt, "vi är ju inte tillsammans eller någonting"). bruden som inte passar honom, som inte är värd honom, dussinbruden.

klart att det känns skitjobbigt att hon ska vara där. magen vänder sig nästan ut och in vid tanken på att dom ska sitta och kladda på varandra inför mig. jag mår bokstavligt talat i l l a när jag tänker på det

hon kan gärna vara där
men
aaargh

jag ska säga det till honom

inte en till fest när exet sitter och raggar på någon
medan jag sitter inlåst på toaletten
panikandas och gråter

vi är inte 17 år längre

saker jag saknar

jag är rädd att jag håller på att rosta lite långsamt inombords. jag är rädd att jag säger till människor som frågar att jag inte är redo för något nytt, att jag inte orkar lägga ned tiden på det, att jag är emotionellt utmattad men jag vet inte om det stämmer? jag vet inte om det stämmer eller om det bara är

rädslan

som klöser tag i mig.

ikväll saknar jag att ligga bredvid någon, att andas in någon annan människas doft. ikväll saknar jag att vara tyst i någon annans sällskap att vila i någon annans knä att lägga mitt ansikte mot en annan mans hals

allt det

saknar jag ikväll

helgplanering

Så

eftersom mina båda konton sammanlagt visar upp ett innehåll på 18,46kr så kan vi väl lugnt säga att den här helgen kommer att bli stillsam. Eller screw that förresten. Inte stillsam; men gratis.

Så här kommer nu gratis tips-listan

1. Ladda ned en hel säsong av en serie. Titta på den. (Förutsatt att du har internet såklart)

2. Träna (Förutsatt att du redan har ett träningskort)

3. Snoka reda på gratis konstutställningar/vernissager klä dig i kulturkoftekläder och låtsas att
du är skribent för en nystartad (men otroligt avantgardistisk) tidning och gå dit.

4. Gå på gratis introduktion till något, det finns typ överallt; karate, meditation, kung fu, salsa.
Ring till ställer och fråga. Ju mindre ställe desto mer peppade är dom på att få nya medlemmar.

5. Kolla på Högvaktsavlösningen (och spana på snygga men vilsna turister på samma gång)

6. Gå till biblioteket och läs böcker. Eller till serieteket och läs serier för den delen. Otroligt
rogivande och otroligt gratis. Man kan lyssna på musik också.

7. Sätt på dig mycket kläder och gå ut på en långpromenad, gärna med musik eller sällskap. Välj en väg du inte har gått förut.

8. Sen har vi dom vanliga tidsfördriven; måla en teckning, baka en kaka, sticka, sy, gör om kläder, gör ett eget brädspel och bjud in dina vänner för att testa det.

fler tips på saker?

juste

jag har inte berättat om att på festen så fanns det en kille med snälla ögon som kysstes bra

och att han gjorde hela min Valentines-fest när han
(efter att ha frågat om jag är singel ungefär tio gånger och jag har nickat och tillslut sagt ja ja ja)

sträcker upp händerna mot taket och bara ger ifrån sig ett

glädjetjut!!!


sånt är jag väldigt

väldigt

svag för

vissa kvällar går förjävla bra

det började med jag och M bästa kompisen i skolan
tillika partner in crime
tillika tvillingbror
tillika bra människa

och sen blev det
vin och drinkar och titta på tv på något jättekonstigt program där folk slog sig hela tiden men man skrattar ändå för är man full och glad så kan det se kul ut när någon ramlar på en hinderbana byggd som super mario

och sen blev det
åka tunnelbana och buss och vingla fram på vintergator i stockholm och jag hittade inte även fast jag bott här i hela mitt liv och kissa utomhus mitt i minusgraderna är inget att rekommendera men nöden har ingen lag ibland

och sen blev det komma in på stället och få en nummerlapp som jag självklart hade sönder på fem minuter och handla öl och låna pengar och hänga in saker och lyssna på musiken fan vilken bra DJ det är och bli bästa kompis med den japanska tjejen och prata engelska och japanska om vartannat och

sen blev det gå ut och lufta sig lite efter att ha dansat fötterna trötta och min nya bästa kompis hon var fantastisk hon bara gick fram till allt och alla och helt plötsligt när vi står vid baren blir vi bjudna på vin av en kille som köper henne en hel flaska och jag bara skrattar och skrattar och sen hånglar hon upp M mot en pelare och när jag ser det stora sugmärket hon lämnat så skrattar jag bara ännu ännu mer

och jag känner hur livskraften byggs upp inom mig igen
hur livet kommer tillbaka
hur leendet sprider sig över läpparna alldeles av sig självt

sen är det för varmt igen och jag måste röka

jag är lite full

det känns kul
men med det tänker jag också ursäkta eventuella stavfel

jag premiärar fylleblogg i länge leve livet

känns bra.

idag har jag träffat K,

ni vet

kompisen som jag har känt så länge och som jag under hela hösten hade något ingenting något med och hur vi till sist låg med varandra och hur jag var ledsen men att det sen löste sig och nu har han en flickvän som fortfarande går på gymnasiet

hursomhelst

idag var vi och drack öl tillsammans med två andra av mina kompisar

och jag känner absolut inget mer än vänskap för killen just nu

kanske lite med betoning på just nu

för hurru du

tror du inte att jag känner lite smyg-blickar här och var?

dumma dumma K

håll dig till den där tjejen som du gillar nu. som du valde. inte för att det fanns något alternativ, but still. håll dig till henne. var inte nån nervös liten kille som blir stressad över att jag har så många killkompisar som vill skratta med mig, och prata med mig och som vill le mot mig krama mig.

du är inte unik vännen,

även fast du är min bästis.

så,

imorgon ska jag gå på asienfest tillsammans med min andra nybästis. det kommer blir kul (hoppas jag) jag kommer att vara full och glad och vacker (hoppas jag)

på vägen hem köpte jag en chipspåse,

och tillsammans med den ska jag youtuba lite heta män som jag, om jag fick välja, mer än gärna skulle ha heta encounters one on one med. jag ska helt enkelt sextuba lite.

mitt rum är min frizon

ligger i min säng och lyssnar på blandskivan som jag dedikerade till februari. Telefonen ringer upprepade gånger och jag.orkar.inte

det är X som ringer igen

och igen

och

igen

jag vet inte vad han vill,

scratch that

jag vet vad han vill

han vill mig

han vill mig för jag är det enda bra i hans liv just nu
han vill mig som sista utväg
han saknar mig
han vill vill vill

och jag vill verkligen inte höra hans röst just nu, inte nu jag är för svag

jag är för svag för att hålla emot just nu, för att inte falla in i gamla mönster som jag egentligen inte vill ramla in i

mitt hjärta orkar inte det

alla hjärtans dag-tankar

jag är en drömmare.
jag är en obotlig romantiker.

detta vet jag eftersom jag ibland med lätthet kan ligga en hel dag i sängen och fantisera om romantiska scenarion som jag vill ska inträffa. det må vara cheesy och töntigt och det är egentligen inget man får prata högt om bland mina vänner att jag är så cheesy för det kan man väl inte vara om man är medveten. om man tycker om att diskutera könsmönster och läsa feministisk teori, om man alltid tar fighten mot sexismen i vardagssamtal.

jag vet inte riktigt hur det blev så, men ibland får jag känslan av att människor betraktar feminism och klassisk romantik som någonting oförenligt. Att romantiken och åsikterna klashar någonstans och att det blir något skämmigt.

jag vet att många på internet har skrivit förut om det dubbla skuldbeläggandet, och kanske är det här något liknande jag vet inte riktigt men,

inte för att jag firar alla hjärtans dag (jag har ju ingen att fira med) eller för att jag någonsin har gjort det, men en del av mig skulle älska om en kille jag gillade överraskade med blommor och choklad, eller bokade bord på en restaurang, eller bjöd på bio. även fast det är en kommersiell högtid och även fast det är så stereotypt det absolut kan bli och även fast det är att gå rakt i den breda fåran som man egentligen inte ska gå i. den breda fåran som man ska arbeta emot

jag vet inte helt

men

som människa är man väl inte bara summan av sina åsikter?
bara för att jag är feminist så måste jag väl inte per automatik dissa det som är stereotypt? ifrågasätta det, absolut. diskutera det, självklart. men varför är det så fult att göra det som alla andra gör, om man tycker om det? varför känns det som att det finns ett jättebehov av att förklara sig inför hela världen eller minimera det man gör.

ja, jag fick ju en röd ros av Johan, klyshigt jag vet haha

jag menar

varför är alla så rädda för det töntiga?

politics

det är konstigt att jan björklund får behålla jobbet även fast han har ljugit om statistik medan mona sahlin blev utmanövrerad ur politiken i nästan tio år för en toblerone

jävla skitsamhälle

när man är ensam lär man sig att plocka upp sig själv

för så är det ju. att man lär sig något hela tiden överallt det kan vara små saker stora saker mittimellan poängen är att. NYA intryck, NYA kunskaper, NYA känslor, NYA tankar.

Fredrik Härén, som jag tycker är sjukt smart (han får mig att tro på mina val) sa under en föreläsning att, eller ja någonting i stil med;

man kan inte lösa nya problem med gamla lösningar
man måste lösa nya problem med nya lösningar

så det gör jag nu.
funderar lite på nya lösningar.

och medan jag gör det

så tränar jag lite
pluggar lite
äter middag med goda vänner

och

på lördag

på lördag går jag på fest

this is for you internet

bang bang bang jag vet inte riktigt vad som hände med peppen
orkar inte prata med någon
har inte varit ute sedan i onsdags
håret luktar, tror jag

X och mowgli skickar sms
ringer
jag svarar inte

säger att jag är sjuk
ont i halsen
kan inte prata i telefon

skiter i om det är genomskinligt
orkar inte

umgås med familjen
slappnar av
pratar med A på skype
slappnar av ännu mer
räknar ned dagarna tills B kommer hem

andas lite
andas lite

jag är så fruktansvärt trött på att umgås med människor som inte känner mig. Eller som känner mig men som inte känner mig. Som inte vet hur jag är. Som jag måste anstränga mig för. Det finns liksom ingen ork till det.

Det är pyspunka på livet just nu

tänker på stämsång; hur fint det låter
fantiserar om hur mitt liv kommer vara när jag flyttar till Japan
romantiserar

tittar på tv-serier
gråter lite

får utlopp för saker, jag vet inte riktigt vad
är det såhär det är i Sverige på vintern? Är det verkligen såhär dåligt folk mår? Jag hade helt glömt, jag hade helt förträngt hur det var.

hittar mig själv i studierna istället. lycklig. glad. kunskapstörstande. sitter och pluggar på en fredagskväll. och mår bra av det. känner mig lugn. känner mig fri när ingen stör.

skrattar ikapp med min lillebror som måste vara bland det finaste som vandrar omkring på denna jord. ibland när jag tänker på dig lillebror så får jag nästan tårar i ögonen för att du är så förbannat fin och förlåt den där gången när vi var små och vi var ute och lekte på gården och du var kanske tre år gammal och du stod vid ett träd och grät och jag sprang förbi för det var gårdsfest och jag skulle springa in till en kompis förlåt för det lillebror. fortfarande fjorton år senare så kan jag ibland få så fruktansvärt dåligt samvete över det att jag nästan börjar gråta, men jag var bara åtta år. då.

om någon är dum mot dig då slår jag ihjäl dom det ska du veta
det ska du veta

...

jag har väldigt svårt att visa känslor inför min familj. Jag vet inte riktigt varför men det kommer liksom inte ut riktigt, jag blir forcerad blockerad hittar inte utlopp för känslorna. Blir alltid kall när det kommer till familjen, klinisk. Klart att jag skrattar och kan sura och skrika, men att visa känslor. Att säga till mina föräldrar att jag älskar dom, att säga det till lillebror, att säga det till storasyskon. Jag vet inte riktigt varför men. Det kommer inte ut. Och det känns jobbigt.

Kanske är det för att mamma alltid har varit dramadrottningen i vår familj. Alltid stått för alla stora känslor. Alltid velat vara som italienarna. Klagat på att vi bråkar för lite. Alltid stått med sin ångest utanpå och skrikit; här är jag! här är min ångest se den!. Kanske för att mamma alltid alltid säger jag älskar dig mitt barn och jag vet att det är en bra sak men det finns någonting inom mig som blir irriterat när jag hör det. Kanske för att hon säger det så enkelt, medan jag har så svårt för det?

Vet inte

det är svårt att hitta ro ikväll

dipp

idag går det inget bra att leva livet. Jag skolkade för första gången från skolan och har sovit alldeles för mycket. Klockan är 15:44 och panik börjar sippra in i huvudet panik panik panik måste göra någonting måste plugga måste städa det ser för jävligt ut, läsa bok kanske? bli smartare höra av mig till en kompis åh vad dålig du är jag vill äta kladdkaka men hur ska det då gå med att gå ned dom där tre kilona som du vill gå ned till sommaren du lovade ju dig själv att bara äta söta saker på helgerna men det har du ju inte hållt argh nästa dag är den första dagen i ditt nya liv vilket skämt vilket skämt du är ett skämt fyfan nej jag vill inte ångest panik huvudet rullar runt och jag

JAG KOMMER INTE UR DET HÄR

JÄVLA HELVETES JÄVLA SKIT

mindre smart på mindre fat

två saker slog mig idag:

1. Jag tycker att det är sjukt obekvämt att äta när det finns människor runtomkring. Och dom människorna inte äter. Eller; jag blir ganska generellt stressad av att äta när det är mycket folk omkring. Ingen matro. Jag tror att jag inbillar mig lite att folks stirrar på mig när jag äter, och då är det lite svårt att njuta av mat. Nej, ska jag njuta av mat, då äter jag den helst ensam. Vilket känns lite sorgligt. Så det åker upp på listan över beteenden jag vill förändra.

2. Det är jobbigt att sitta på en föreläsning och inte förstå. Med tanke på att jag är relativt babyfräsch i Universitetssvängen, och med tanke på att jag nu läser en delkurs som kanske på ett sätt är raka motsatsen till mitt huvudämne, så var det lite jobbigt att sitta på en föreläsning och skriva ned saker som mest såg ut som siffror och namn. Note to self: matte- svårt. Fysik- också svårt.

annars så
puss på er

a family of trees

Det gick inte bra att sova igår. Svårt att avgöra om det var bakfyllan, träningsvärken eller tankeparaden i huvudet som ställde till det- antagligen en blandning av alla tre. Det liksom kliade i huvudet av alla tänker som vred fram och tillbaka och

arghhh

X ringde

jag svarade inte

fick dåligt samvete

arghhh

jag vet inte riktigt hur den här veckan ska bli. Jag har pms och är extremt lättirriterad, ställde mig nästan upp i skolan idag och skrek åt en kille som satt och snackade under hela lektion. Nästan; jag tänkte alltså göra det, men vågade inte och tillbringade istället tid på att vända mig om och stirra onda ögat.

vet inte om det gick fram

jag känner mig inte nöjd just nu

det är måndag

och allt jag kan tänka på just nu,

är bakverk.

jag vaknade med text över hela armarna

Det är sådär just nu, inte riktigt på topp.

X ringer varje dag för ofta lite för ofta och jag vet inte vad han vill jo, jag vet vad han vill han vill bli tillsammans även om han säger precis allting förutom det. Och jag orkar inte, jag vill inte. Även fast pirret finns där så vill jag inte. För jag kan inte ta sönder hela mitt liv för honom en gång till, jag orkar inte det. Jag kan inte får inte ska inte kasta mig in i en människa som är deprimerad och manipulativ. Jag orkar inte. Jag orkar inte det.

...

Igår firades jag av alla jag känner. Inte riktigt men jag blev firad och fick presenter och jag blev full och folk bjöd på öl jag fick nagellack och halsband och böcker och sedan var vi helt plötsligt en tjejmaffia

smaka på det ordet

tjejmaffia

jag,

som vanligtvis inte klarar av att umgås i stora grupper för jag tycker att det tummar på umgänget, och jag som vanligtvis inte umgås med mycket tjejer för att det alltid blir fel

jag,

hade så fruktansvärt kul med en tjejmaffia ftw liksom.

och tjejmaffian ramlar ut från klubben och skrattar, gapskrattar och är säkert precis sådär jobbiga fulla tjejer som man inte ska vara men vem fan bryr sig

sen träffar vi på två engelsmän som förklarar hur mycket dom älskar sverige och vi håller med vi älskar vårt land och så står vi där tre underbara brudar och pratar engelska som ingen förstår och vinglar runt och helt plötsligt springer vi ut på isen med en kundvagn och

en av engelsmännen, med läspdialekt från london (HALLÅ ELLER) kör runt mig på isen i någon slags kundvagn som står där och

jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratar om men någonstans där
får han veta att vi firar min födelsedag

jag säger att jag fyller 22
han skrattar och säger
med väldigt spännande london-dialekt

Well, did you get any kisses on your birthday then love?

men jag bara skakar på huvudet

sen kysser han mig