alla hjärtans dag-tankar

jag är en drömmare.
jag är en obotlig romantiker.

detta vet jag eftersom jag ibland med lätthet kan ligga en hel dag i sängen och fantisera om romantiska scenarion som jag vill ska inträffa. det må vara cheesy och töntigt och det är egentligen inget man får prata högt om bland mina vänner att jag är så cheesy för det kan man väl inte vara om man är medveten. om man tycker om att diskutera könsmönster och läsa feministisk teori, om man alltid tar fighten mot sexismen i vardagssamtal.

jag vet inte riktigt hur det blev så, men ibland får jag känslan av att människor betraktar feminism och klassisk romantik som någonting oförenligt. Att romantiken och åsikterna klashar någonstans och att det blir något skämmigt.

jag vet att många på internet har skrivit förut om det dubbla skuldbeläggandet, och kanske är det här något liknande jag vet inte riktigt men,

inte för att jag firar alla hjärtans dag (jag har ju ingen att fira med) eller för att jag någonsin har gjort det, men en del av mig skulle älska om en kille jag gillade överraskade med blommor och choklad, eller bokade bord på en restaurang, eller bjöd på bio. även fast det är en kommersiell högtid och även fast det är så stereotypt det absolut kan bli och även fast det är att gå rakt i den breda fåran som man egentligen inte ska gå i. den breda fåran som man ska arbeta emot

jag vet inte helt

men

som människa är man väl inte bara summan av sina åsikter?
bara för att jag är feminist så måste jag väl inte per automatik dissa det som är stereotypt? ifrågasätta det, absolut. diskutera det, självklart. men varför är det så fult att göra det som alla andra gör, om man tycker om det? varför känns det som att det finns ett jättebehov av att förklara sig inför hela världen eller minimera det man gör.

ja, jag fick ju en röd ros av Johan, klyshigt jag vet haha

jag menar

varför är alla så rädda för det töntiga?