2.07.2009

this is for you internet

bang bang bang jag vet inte riktigt vad som hände med peppen
orkar inte prata med någon
har inte varit ute sedan i onsdags
håret luktar, tror jag

X och mowgli skickar sms
ringer
jag svarar inte

säger att jag är sjuk
ont i halsen
kan inte prata i telefon

skiter i om det är genomskinligt
orkar inte

umgås med familjen
slappnar av
pratar med A på skype
slappnar av ännu mer
räknar ned dagarna tills B kommer hem

andas lite
andas lite

jag är så fruktansvärt trött på att umgås med människor som inte känner mig. Eller som känner mig men som inte känner mig. Som inte vet hur jag är. Som jag måste anstränga mig för. Det finns liksom ingen ork till det.

Det är pyspunka på livet just nu

tänker på stämsång; hur fint det låter
fantiserar om hur mitt liv kommer vara när jag flyttar till Japan
romantiserar

tittar på tv-serier
gråter lite

får utlopp för saker, jag vet inte riktigt vad
är det såhär det är i Sverige på vintern? Är det verkligen såhär dåligt folk mår? Jag hade helt glömt, jag hade helt förträngt hur det var.

hittar mig själv i studierna istället. lycklig. glad. kunskapstörstande. sitter och pluggar på en fredagskväll. och mår bra av det. känner mig lugn. känner mig fri när ingen stör.

skrattar ikapp med min lillebror som måste vara bland det finaste som vandrar omkring på denna jord. ibland när jag tänker på dig lillebror så får jag nästan tårar i ögonen för att du är så förbannat fin och förlåt den där gången när vi var små och vi var ute och lekte på gården och du var kanske tre år gammal och du stod vid ett träd och grät och jag sprang förbi för det var gårdsfest och jag skulle springa in till en kompis förlåt för det lillebror. fortfarande fjorton år senare så kan jag ibland få så fruktansvärt dåligt samvete över det att jag nästan börjar gråta, men jag var bara åtta år. .

om någon är dum mot dig då slår jag ihjäl dom det ska du veta
det ska du veta

...

jag har väldigt svårt att visa känslor inför min familj. Jag vet inte riktigt varför men det kommer liksom inte ut riktigt, jag blir forcerad blockerad hittar inte utlopp för känslorna. Blir alltid kall när det kommer till familjen, klinisk. Klart att jag skrattar och kan sura och skrika, men att visa känslor. Att säga till mina föräldrar att jag älskar dom, att säga det till lillebror, att säga det till storasyskon. Jag vet inte riktigt varför men. Det kommer inte ut. Och det känns jobbigt.

Kanske är det för att mamma alltid har varit dramadrottningen i vår familj. Alltid stått för alla stora känslor. Alltid velat vara som italienarna. Klagat på att vi bråkar för lite. Alltid stått med sin ångest utanpå och skrikit; här är jag! här är min ångest se den!. Kanske för att mamma alltid alltid säger jag älskar dig mitt barn och jag vet att det är en bra sak men det finns någonting inom mig som blir irriterat när jag hör det. Kanske för att hon säger det så enkelt, medan jag har så svårt för det?

Vet inte

det är svårt att hitta ro ikväll

1 kommentar:

inte nu kanske sen sa...

det är nog såhär det är i sverige på vintern. fy.