fettisdagen

jag längtar bort. väldigt mycket, hela tiden. Jag längtar till efter sommaren när jag äntligen flyttar till Japan. Jag längtar till våren, jag längtar till sommaren, jag längtar till Boston, jag längtar bort.

Den här årstiden håller på att dra ned mig till botten av en mörk sjö där ingenting tränger igenom. Ringarna under ögonen blir mörkare, hyn ljusare och även fast jag sover som jag ska så känner jag mig alltid, alltid trött. Jag hoppas på att livskraften kommer tillbaka på fredag, eller kanske imorgon alla redan. Då träffar jag min bästa B som har återvänt. Och så kommer det pengar imorrn. Och sushi. Imorgon blir nog en bra dag om jag tänker efter.

Idag ringde X när jag satt och pluggade.

Out of the Blue som alltid.

Ville prata lite bara.

Påminner mig om att han åker tillbaka till Staden där vi bodde tillsammans, i Landet som vi båda älskar om tre och en halv vecka. Jag försöker skjuta det ifrån mig. Jag hör att han saknar mig. Och jag saknar honom också. Ibland. Men. Det räcker inte. Och eftersom det inte räcker så måste det vara på det här viset.

Men jag hatar att han hela tiden pushar för att se om jag fortfarande bryr mig. För att se om jag känner någonting när han petar i nyläkta sår.

Som när vi pratar om han avskedsfest och han säger att "jamen, du vet att Tjejen kommer att vara där va? Alltså, bara så att du vet"

tjejen. bruden som han inte är kär i (vilket han har erkänt, "vi är ju inte tillsammans eller någonting"). bruden som inte passar honom, som inte är värd honom, dussinbruden.

klart att det känns skitjobbigt att hon ska vara där. magen vänder sig nästan ut och in vid tanken på att dom ska sitta och kladda på varandra inför mig. jag mår bokstavligt talat i l l a när jag tänker på det

hon kan gärna vara där
men
aaargh

jag ska säga det till honom

inte en till fest när exet sitter och raggar på någon
medan jag sitter inlåst på toaletten
panikandas och gråter

vi är inte 17 år längre