att gå in i fas två

jag är mycket väl medveten om att jag lever i förnekelse och att smärtan i bröstet inte riktigt är stress utan något mer känslorelaterat,

men

jag vet också att det inte går. att det är så många saker som inte går, och att jag har lovat mig själv att sätta mig i första rummet. att inte låta mitt liv kretsa kring mina kärleksrelationer.

kärleken ska ju vara kryddan,
inte kärnan, inte själva skälet till att jag finns. För om jag låter det bli det, så kommer marken försvinna under fötterna varje gång det går åt pipan, och så ska det inte vara.

så nu börjar fas två av livet efter X; fasen då jag förbereder inför min utlandsflytt, skaffar nya vänner, umgås och reser. Fas två står för att ta hand om mig själv, träna mera, äta nyttigt, inte dricka alkohol om jag verkligen inte vill det (det går ju tydligen att festa utan alkohol, who knew).

Fas två står inte för kärleken,
för kärleken sitter i spanien och badar fötterna i ett salt hav som snart går att simma i,

och där kan han gott sitta

tills han har blivit sig själv igen