ramblings of a feverish fool

ligger hemma under täcket med vad som förhoppningsvis inte är svinis.

hursom.

killar.

va.

hur fan ska man kunna förstå dom?

eller det gäller väl egentligen människor överhuvudtaget.

husomhelst.

i onsdags så var det fest hos två av mina favoritmänniskor. M var där. Och Han. Vet inte riktigt vad vi ska kalla honom. Okej, vi kallar honom för Olle. Olle vad där. För Olle känner också dom här underbara människorna som jag känner. Och M känner också honom. Och jag är inte där, för som vanligt med min timing så jobbar jag tills jättejättesent.

hursomhelst.

så,

aahh vet inte vart jag ska börja.

jag och olle har träffats en gång förut. i ungefär fem minuter. och under dom fem minutrarna lyckades jag utveckla vad som nu med all rätt kan kallas en "crush" på killen.

vet inte riktigt vad det var som gjorde det. men jag är ganska säker på att det hade något att göra med ögonen och leendet. väldigt svag för människor som ler stort.

hursomhelst.

att jag kommer ihåg honom är ju inte så konstigt.

men däremot att han kommer ihåg mig.

för det visar han nämligen under den här festen. för han sitter och pratar med M. Och slänger in lite frågor om mig då och då. kallar mig för kap. bestämmer tillsammans med M att vi ska gå ut tillsammans.

och kalla mig galen, men är inte det ett tecken på intresse?

hursomhelst.

jag blir inte klar med jobbet förrän jättesent. men tänker ändå att det är värt att svänga förbi festen (som nu har rört sig till ett uteställe) för att säga hej.

och när jag möter upp mina favoritmänniskor så möter jag även Olle som snabbt ger mig en bamsekram och förklarar att vi ska ses på fredag. och jag fattar ingenting.

jag blir ganska snabbt trött och stapplar hem.

come friday och jag och M ska träffa Olle och dricka lite vin och äta middag i all enkelhet. Hon ringer honom och dom styr upp och allt är frid och fröjd och sen efter några timmar så får hon ett sms där han avbokar.

vilket i sig skulle vara helt okej, han skulle iväg tidigt morgonen efter

men så får jag för mig att jag ska skriva ett lite humoristiskt mejl på den där hemsidan som vi alla älskar att hata

och får inget svar.

och nu:

enter

depression.

.......


nej inte riktigt. men det känns ändå ganska surt. och jag vet jag vet att man ska inte överanalysera och yada yada yada men liksom

ligger man sjuk hemma så

fan

och jag vet att jag inte vill ha en kille som inte vill ha mig. det vill jag verkligen inte. men problemet är ju att jag inte vet om han vill ha mig och det är ju det där mitt i mellan-landet som jag har lite svårt för. det finstilta.

usch.

samtidigt som jag tänker på det här,

orkar jag verkligen inte tänka på det här.

gud vad jag rabblar ovettiga saker ikväll.
jag skyller på febern,


puss på er.