nattlig funderare

igår natt,

eller alltså inatt, när jag satt och jobbade kom det fram en kille som jobbar på en slags vaktgrej och skulle snacka. visst visst tänker jag för klockan är ju fyra ungefär och det kommer inga människor och lite prat har jag väl inte dött av.

jag snackar på som vanligt, men ungefär hälften in genom samtalet så inser jag att den här killen faktiskt står och stöter på mig.

blir lite osäker till en början såklart;

tänker:
eller gör han det? jag kanske har hajat fel nu igen. varför skulle han göra det bla bla bla osv

sen när han och hans kollega ska gå vidare till nästa plats så mumlar han fram något om att det vore roligt att ses igen och jag säger 'jamen visst vi ses säkert runtomkring på jobbet'.

pallar inte.

men det som gör mig trött med hela den här mediokra historien är mest att

1. jag fortfarande inte kan spela det här spelet som alla kör med. jag hajar inte. det är lite som att försöka lära en blind man att köra bil. jag kan inte tolka i vilken riktning samtalet går. jag vet inte vad saker betyder. jag förstår inte otydliga "signs". orkar inte.

2. att inte nog med att jag inte hajar spelet så måste jag nedvärdera mig själv genom att tro att "nej, varför skulle han vara intresserad av mig jag är ju ingen speciell". hatar sånt. hatar när självföraktet smyger sig in bland vanliga tankar och så står man där och känner sig sänkt, och fattar inte att det var en själv som sänkte en. hatar att jag är elak mot mig själv.