i brist på mänsklig kontakt.

hatar att vara sjuk. alltså inte direkt för att det gör ont och är jobbigt rent fysiskt sådär, men just att när man vet att man inte kan/får/ska träffa människor,

så är det verkligen det enda man vill göra.

igår klädde jag på mig hundramiljoner kläder och gick till ica bara för att höra och kunna ställa mig bredvid lite riktiga människor. man blir ju knäpp av det här.

och självklart skiner solen ute, som vanligt när jag inte kan vara ute. men jag orkar inte riktigt bry mig. börjar längta lite efter hösten, trots att jag varken har heltidsjobb eller läga helt fixad.

men jag längtar efter att värmen ska lägga sig lite. jag längtar efter september. jag längtar efter nya pennskrin och skinnstövlar. höstjackor och sjalar.

det är konstigt det där. trots att jag verkligen har en utav mina bästa somrar. jag har picknickat och köpenhamnat och festat och chillat om vartannat. men det är lite som jag pratade med en kompis om förut:

att man blir lite trött på den här sommarhysterin. att allting ska vara så JÄVLA ROLIGT HELA TIDEN TÄNK PÅ DEN SVENSKA SOMMAREN GUD VAD VI SKA VARA GLADA OCH TACKSAMMA och vad händer om man känner sig nere ändårå? även fast solen skiner och man cyklar omkring på södermalm med fladdrande hår och badar i brunnviken och dricker saft med sugrör och lever livet. jag vet inte riktigt, det var väl inte det här jag ville skriva om egentligen men. bara dör at det är sommar så betyder ju inte det att man blir pernilla wahlgren-hyperglad per automatik.

kanske är det därför jag alltid har älskat hösten mer. en årstid där man kan slappna av. synd bara att den är så kort i sverige. still. längtar efter löven och mörkret. total favvis.