det började nog någon gång efter tredje gången jag träffade honom. ett litet pirr. längst ned i magen, ett förvånat litet pirr som tittade fram och
vet inte.
jag tror att jag fastnade för ögonen. och sen när jag hörde honom sjunga så var det kört. då smälte jag rakt ned i tygskorna och sen efter det var det mest att försöka överbemanna mig själv. överbemanna demonerna och säga till mig själv att
våga!
friskt vågat är hälften vunnet!
ooh lala
vi skulle vara på samma ställe nästan samtidigt, efter lite fix och trix så. åka buss i 4-6 timmar tillsammans. bredvid varandra. prata med viskröster. treva fram vem han är. vem jag är.
han lade huvudet på min axel. jag mitt huvud på hans. och sen i hans knä. försiktigt.
trevande.
långsamt.
sen tvärtom. hans huvud i mitt knä. på en uppbullad jacka, ganska nära hjärtat. fågelpickarhjärtat. jag tackade min lyckliga stjärna för att jag envisats med att duscha. pillar försiktigt på hans hår. som är nytvättat.
önskar att vi aldrig kommer fram.
...
Innan vi fyra tar en taxi så frågar han
"do you want to come to my place"
jag hör inte vad jag svarar jag sätter andan i halsen säger någonting i stil med jag vet inte tänk på A åka hem taxi ensam ingen grammatik rätt hjärtat dunkar dunkar dunkar dunkar
så
när vi stannar för att hoppa ur taxin griper jag tag i hans skjortärm och viskfräser panikartat "i i i i.. i want to. go. to. your. place." och hoppar ur taxin och allting snurrar vet inte vad som händer jag tror att jag rodnar och tar en väska som är min och sen åker A med sin pojkvän och vi står kvar och tittar på varandra.
...
han kysser mig första gången efter att jag har satt mig i hans säng och visat att jag kan spreta med tårna åt alla olika håll och börjat prata om något oviktigt
...
"tell me something"
"something? like.. what?"
"i don't know, just.. anything"
"i'm going to make you my american wife"
"hahaha... oh really? so you'll be my american boy then?"
"yeah"
...
vi hinner med både det ena och det andra.
röka cigaretter.
lyssna på jazz.
prata om kärlek.
om hur ont saker kan göra ibland.
...
vet inte riktigt vad jag säger när jag går
minns att inga ord är bra nog
och nu vet jag inte riktigt hur vad vart jag ska stoppa allt det här,
allt det som sitter i huvudet i fingrarna vad gör man av sådant som man gärna vill komma ihåg men som man samtidigt måste glömma bort?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
åh. dör. vad fint. vad fint.
det bloggar man om. tack för att vi fick läsa ert fina.
Man måste inte glömma bort. Ska inte. Sånt där fint ska man sparade på det finaste stället i hjärtat. Och ge inte upp än! Håll kontakten! Vem vet?
åh vad ni är fina.
2009: nej du har rätt. men det är svårt att komma ihåg hela tiden när man måste leva sitt vanliga liv också.
Skicka en kommentar